På senaste har jag börjat grubbblat väldigt mycket, stort som smått. Tänkte att det kanske är dax att skriva av mig lite så kanske jag kan sova iallafall lite... Det jag grubblar över är verkligen allt. Kan vara helt irrelevanta saker som hänt för 20år sen, saker om mormor och morfar, mitt o Pontus förhållande/framtid saker på jobb, min jobbframtid, ifall jag ska klippa mig, köpa lght/hus, verkligen allt snurrar i min hjärna för tillfället!
Senaste grubblet är Den lilla rörelsen som vi kallar feminism...
(ja, ironiskt skrivet den lilla för er som inte fatta...)
Började med att tänka på något jag bläddra förbi på facebook eller någon annan sida på the interwebz, stod något i stil med att jag behöver inte feminism och så stod där att just denna tjej klarade sig helt utmärkt utan allt feminism-trams. Tänkte vidare på alla liknande inlägg jag har sett på olika forum brukar bara scrolla förbi dem o tänka idiot men nu fastnade verkligen i hjärnan på mig.
Säkerligen är det många människor i världen som tycker sig inte behöva feminism och att det är bara några kvinnor som hatar män som fortfarande håller på med det. Jag menar hallå, vi har ju rösträtt och chefspositioner och allt det där så lönt att fortsätta en kamp som redan är vunnen?
Snick snack!!! Jag ska inte gå in i det för mycket för för mig är det ganska menlöst i och med att det handlar om så mycket mer än rösträtt, och att det fortfarande inte är jämnställ ens här i sköna Sverige även fast vi är på ganska god väg. För mig är det en självklarhet att vara feminist vilket jag tycker egentligen det är tragiskt att man ska behöva ha ett namn på något som alla borde vilja. Lika rätt för ALLA! Får ofta höra att det är ju faktiskt jämnställt i arbetet nu. Ja jo tjenna.
Min erfarenhet: Började jobba på tivoli, i princip mitt första riktiga kockjobb. Inga konstigheter att jag fick börja i "botten". Detta vill säga att jag började som kallskänka. Märkte att när där kom in nya tjejer så blev de direkt satta i kallköket medans när där kom killar skulle de självklart ut i varmköket. Efter 1år var det någon som var sjuk i varma så jag fick gå ut o ställa mig där, sen släppte de i princip aldrig tillbaka mig i det kalla igen.... Men det var det som krävdes för att jag skulle få en "ärlig" chans. Sen skulle någon ta över jobbet som sous chef, det stod mellan mig och en kille, samma ålder och samma erfarenhet. Han fick det, fick höra sen av en "hemlig" källa att det sas på mötet att han fick det just för att han var kille...Ska tilläggas att han sen slutade för han inte klarade så bra och jag fick tjänsten. Lönen då? Jag tjänade 3000dkr mindre i månaden än den som hade samma titel som mig. När jag frågade varför fick jag svaret att han var en bättre ledare. Höll helt med men han var en mycket sämre kock vilket min chef egentligen höll med om.
Detta har sen följt med, killarna har alltid fått mer betalt, större ansvarsområden, och självklart är det killen som tex ska tillaga gåsen, stycka köttet etc... Och det här med smeknamn. Jag har inget problem med den tuffa humorn i köket, ibland år den för långt absolut men det kan också vara jag som tar ett skämt ett steg för långt... Men smeknamn från chefer och kolleger men även gäster. Ett som jag tror alla tjejer i branchen har fått höra både en och tio gånger är Gumman. Har aldrig hört någon manlig kollega blivit kallad gubben, eller jo om det är någon som gör något riktigt korkat kan det slinka ut en amen lilla gubben.... Men aldrig bara sådär i förbifarten; Hej gumman, hur går det gumman, etc. Helt ok för mig om någon jag är kompis med kallar mig gumman men inte annars! Jag är ingens gumma!!!
Men det är inte som sagt bara från kollegor/chefer, blir ofta dömd av gäster. Har många gånger hört, jaha du jobbar i köket, som kallskänka då va? Hälsa grabbarna i köket att maten var jättegod. Gäster som kollar in i köket ser mig och frågar jaha kocken är inte här idag.... Kan sitta o äta P-mat och den nya unga praktikant-killen sitter med. Gäster går förbi, stannar och vänder sig mot praktikanten (KILLEN) och tackar vänligast för den goda maten.... (allt det här har hänt mig flertal gånger)
Antar att restaurangbranchen inte är unik utan att det här händer på mångas arbetsplatser. Detta är ett av många problem som kan utrotas med hjälp av feminism även om just det ordet skrämmer skiten ur många människor. Jag kan erkänna att jag har ofta stått o hånat mig själv och skratta med när jag berättar att jag är feminist o rödstrumpa i diverse kök. Sitter inte riktigt rätt med många (absolut inte alla) som jobbar i köket att man är tjej och feminist för att då hatar man killar och kan inte ta ett skämt.... Gäller att hitta en medlingsväg, säger jag för mycket eller blir arg så blir det lätt att jag blir bitchen istället. Men självklart säger jag ifrån ifall jag inte är bekväm eller ifall jag hör att någons åsikter låter lite för äkta och obehagliga!!!!
På mitt nya jobb har jag "bara" blivit kallad gumman 1gång av chefen och tror bara det slank ur honom för han gick snabbt vidare utan att titta på mig..., annars är det faktiskt ett jävligt härligt gäng som verkar än så länge vara jämnställda, jobbar 2till tjejer i köket. I slutändan så är det bara så lätt som att inte vilja ha en "stämpel" på jobb, varken bitchen, gumman eller tjejen som faktiskt kan laga mat.
Jag är kock.
Vet inte riktigt var jag skulle komma någonstans med detta inlägget men fick skrivit av mig och känner hur lite av grubblandet har lämnat mig.
Tack för mig
.jpg)
