Tills vidare

Verkar som det är så det kommer att vara nu. Jag pratar med min far 2ggr om året. Och mer och mer sällan med min mor.  När jag var liten var familjen det allra viktigaste i mitt liv. Det är fortfarande en av de viktigaste staplarna men mer komprimerad. Har insett att min mormor och morfar var de största förebilderna och oxå de som oftast tog hand om mig och mina syskon och vårt hem. Min morfar var den som såg att jag mådde dåligt i magen av ngn annan anledning än laktos/citrusfrukter/gluten etc. Det var ingen allergi vilket jag nu o vuxen ålder oxå har förstått. Jag är en människas som tar åt mig nä folk bråkar, tar det personligt och lagrar upp det till ett riktigt saftigt magsår. Min morfar var oxå den första som såg att jag var lycklig. Han frågade min syster långt innan ngn visste, har evy träffat ngn, hon verkar så glad nuförtiden. Och ja, det hade jag ju!
Eftersom jag är den mest konflikträdda människan som någonsin har vandrat på denna jord är det lättast och bäst för mig att bara släppa det här med föräldrar och trygghet. Jag har mina syskon och min älskade skatt och han fab. Familj, punkt!

Hej magsår, du är väntad!

Nu vet jag inte hur mkt mer jag fixar, är väl ganska klent byggd inifrån. Det är inte ens just mig det handlar om men om dem jag tycker mest om. Eller nu har det blivit ett sånt jävla nät så att jag är inblandad i det oxå. Från början var det bara en liten sak men det har bara blivit större och större så nu, än en gång, kommer nog familjen splittras till ännu mindre sektioner. "Själviskhet" ingen självinsikt, ingen koll på det förflutna etc gör att det blir svårt att glömma och förlåta. Speciellt när personen aldrig har bett om ursäkt eller ens förstår att denna gjort ngt fel. Det är tydligen vi som är elaka... Och sen hjälper det inte att det finns de som lägger sig i som inte har en aning om hur bör familj har sett ut och hur den "fungerar".
Känner hur hela min mage blir helt uppfuckad av allt detta men det är egentligen det lilla..
Slut.

Aaaaaaah!

 Jävla skit vad det ska vara jobbigt då!
Kvällen slutade i tårar. Många olika anledningar. Vill bara att familjen ska må bra. Vill ha alla närmare mig så vi kan stötta varandra och krama varandra när vi behöver det som mest. Kunna prata om allt jobbigt som vi inte vill ta över telefon.
Aaaaaaaaah!!!!!!