Tills vidare

Verkar som det är så det kommer att vara nu. Jag pratar med min far 2ggr om året. Och mer och mer sällan med min mor.  När jag var liten var familjen det allra viktigaste i mitt liv. Det är fortfarande en av de viktigaste staplarna men mer komprimerad. Har insett att min mormor och morfar var de största förebilderna och oxå de som oftast tog hand om mig och mina syskon och vårt hem. Min morfar var den som såg att jag mådde dåligt i magen av ngn annan anledning än laktos/citrusfrukter/gluten etc. Det var ingen allergi vilket jag nu o vuxen ålder oxå har förstått. Jag är en människas som tar åt mig nä folk bråkar, tar det personligt och lagrar upp det till ett riktigt saftigt magsår. Min morfar var oxå den första som såg att jag var lycklig. Han frågade min syster långt innan ngn visste, har evy träffat ngn, hon verkar så glad nuförtiden. Och ja, det hade jag ju!
Eftersom jag är den mest konflikträdda människan som någonsin har vandrat på denna jord är det lättast och bäst för mig att bara släppa det här med föräldrar och trygghet. Jag har mina syskon och min älskade skatt och han fab. Familj, punkt!