just det...

Glömt att uppdatera om påsken. och om livet...
ja, långfredag och lååååångehelg hade jag inte haft ngt emot att kalla det! Många år sen min familj slutade fira påsk, eller rättare sagt stöter vi på varandra runt påsktid kan man ju skylla på det men annars inget vi planerar! Känns som påsk bara är en jäkla light-jul. För de som antingen är ganska troende eller en stor undanflykt för att tvinga släkten på varandra. Jag har ju inte så stror släkt om nästan obefintlig så et blir aldrig påtvingat, nästan....  allafall... Påsken är numera för min del dedikerad till mr poys familj. Trevligt att träffa hans släkt men samtidigt oh så märkligt. Jag har/hade verkligen inte alls samma känsla till min familj som de har, vilket kan bero på att jag och mina syskon aldrig har behövt dela mormor och morfar med ngn annan och för den delen inte heller "haft" ngn farmor och farfar. ska verkligen inte gå in på den släktsidan nu....'
Det var iallafall en långdragen men förhållandevis trevlig afton hos poy´s kusin(?).
Vi drog iallafall vidare till ida. Lite fest bjöds det till där. jag skulle inte dricka så mkt men ja....det var iallafall trevligt där samtidigt som det var lite märkligt. Både på grund av det ena men oxå väldigt mkt på grund av det andra. Men jag ska bara försöka tränga in i min hjärna att jag verkligen bara ska blanna mig utanför!!! jag vill inte bli inblandad, inte för att jag skulle bli det för som sagt har jag inget med det att göra men men men ....
 Jag hade ett väldigt givande och förstående kan jag nog bäst beskriva det som, samtal med moa. Skiljsmässobarn som vi tydligen båda är. Visste inte det innan men det var ngt hon sa som avslöjade henne toalt! Iallafall är det intressant att höra, mkt gemensamt på den punkten!
Annars går jag bara o väntar på att ngt stort ska hända. antingen från min sida lr från ngn nära eller på jobb. bara väntar på vem som ska sprängas först, trött på allt trippande och smygande fast det egentligen inte smygs med ngt överhuvudtaget och vrf bry sig?! Dags att hitta ett heltidsjobb innan jag blir helt apatisk. Älskar ju att jobba hårt, sakanar det som fan på det jobbet jag är nu!!!
Tycker förövrigt att hela min umgängeskrets har förändrats så sjukt mkt det senaste halvåret, både vänner och familj. Känner knappt igen beteendet från ngn av de närmsta, både på gott och ont, sen får man själv välja vart man tror man ligger eller ens bryr sig... Men det är kanske så det är att bli äldre? vad vet jag. Kanske bara är en alltför stor del av mig som inte orkar växa upp. Eller inte växa upp för det har jag gjort för mååånga år sen (enligt migsjälv) men släppa det gamla. En del av mig vill leva eller rättare sagt att alla mina förhållande till vänner etc ska vara som för 5-6år sen men det funkar inte längre. INSE!!!
Många är förresten gravida nuförtiden, jag känner minst 4 i min ålder som är på smällen... Är det nu det är dax??? alltså att skaffa katt lr minigris för vår del. de trivs väl på balkong...