jo, det här med zlatan...

Det finns bara en som Zlatan, ja det är väl sant men om det är positivt eller negativt hör inte till saken. Killen är som han är, saknar ödmjukhet på plan, grym dribblare men lite sämre lagspelare. Det var kanske inte riktigt det jag skulle skriva om idag utan att jag känner igen mig i ett av hans kapitel. Och ja, jag vet om att jag inte är någon stor fotbollspelare och det var längesen jag ens kunde kalla mig fotbollsspelaret men jag hade en gnutta potential när jag var en liten skit.
Iallafall, Zlatan skriver om hur det har förföljt honom tränare efter tränare, klubb efter klubb, lagkamrat efter lagkamrat etc att han måste passa bollen. Sluta vara ego, dribbla inte så mycket, passa bollen, låt alla vara med och leka, typ. När jag var liten spelade jag med killagen i skabersjö if, det fanns inga flicklag där på den tiden. Iallafall så var jag ganska grym. Kommer ihåg att motståndarnas tränare brukade skrika åt sina spelare att de skulle ta det lugnt för att jag var tjej. Efter jag hade dribblat av dem, kastat några snabba inkast etc så skrek tränarna istället att de skulle göra som mig. Jag kommer ihåg att jag gillade att spela med killarna, blev tom uppflyttad och spelade med dem som var ett år äldre än mig om jag inte minns helt fel. Men sen kom tjejlaget från svedala och började i skabersjö och jag började spela med dem istället av naturliga själ. Från den tiden minns jag precis som Zlatan beskriver det att man inte fick dribbla för mycket. Jag kommer ihåg att jag fick ofta  en regel som hette, max 3 Evy sen måste du passa bollen vidare. Jag tyckte det var skittråkigt! Det var inte som om jag var värsta divan och snodde bollen från medspelare eller tog straffar eller frisparkar, bara det att när jag kände att jag kunde dribbla skiten av dem så ville jag oxå göra det... Kommer ihåg när jag började spela i damlaget att tränaren i början sa samma sak till mig. Det roliga var att han sa det framför alla spelare, speciellt de äldre och rutinerade spelarna men sen viskade han till mig när ingen såg att jag kunde dribbla så mycket jag ville. Han var min favorittränare, han var hård men rättvis.
Har inte tänkt så mycket på fotboll på lång tid men nu när jag läser om det så saknar jag det ganska mycket. Inte bara spelandet även om det är det jag saknar mest utan även gemenskapen. Det är något visst att spela i ett lag, kan vara en jäkla skön känsla.
Avslutar detta förmodligen ointressanta (för er) inlägget med att minnas skabersö if flicklags målgest. Alla ställde sig på rad vid åskådarna, gjorde Kennet Anderssons målgest och efter det vågen, hahaha vilken känsla! vi var kungar på 90-talet!!!