livet, livet.

Är det nu mitt liv sluta? Nä, det borde vara nu det börjar på riktigt men är jag egentligen redo för det? Känns inte som det, känns fortfarande som jag är fjorton år (eller femton?) och hade min första dag i skolan, i båstad. Där kände jag inte en själ, kände igen två från svedala men det var det. Det som är den stora skillnaden nu är att jag är hemma, men ensam. Och varje dag känns som den första, den första skrämmande dagen, den första förskräckliga veckan, den första månaden innan jag kände mig lite hemma och bekväm.

well well det är väl bara att ta tag i sig själv och få det gjort, få det där bra livet, men jag tror jag väntar en vecka eller två mer, tycker jag är värd det, fördröja det som ska bli början på ngt nytt.