tack som faen Fabbe!

kan inte sova, ligger och tänker på min "disfunktionella familj". På mitt jobb så jobbar vi heldagar, det vill säga oftast 12timmars.pass. Eftersom vi jobbar så långa dagar och så nära inpå varandra så skapas en viss stämning En slags hatkärlek på något vis. samtidigt som jag tycker väldigt illa om vissa människor så kan jag sakna dem när de inte är där. Samtidigt kan jag tröttna på de människor jag tycker väldigt mycket om. Det blir lite som en konstig familj, som man måste hata men samtidigt älska. Det låter kanske konstigt att känna så om sina arbetskamrater men jag kan inte rå för det. Jag umgås med få av dem utanför arbetet men ändå känns det som man är ganska så bra vänner men det dock bara inom tivolis gränser. Jag tror aldrig jag hade blivit vänner med några av dessa människor om jag inte hade träffat dem på mitt jobb, där jag har varit "tvingad" till att lära känna dem, se innanför det ytliga. Anledningen till att jag ligger och tänker på detta just ikväll är för att två tjejer har fått sparken idag. Jag kommer inte alltid överens med dessa, jag delar oftast inte samma åsikt med dem MEN jag kommer sakna båda som in i helvete! Jag hoppas mot alla odds att vi kommer träffas igen och att vi kan festa och umgås utanför jobb. Eftersom vi inte har gjort detta under tiden som de jobbade på Promenaden så kommer det förmodligen inte ske,men jag måste påstå att hoppet lever fortfarand i mig.
Nä, nu måste jag sova annars kommer Erikie och Gui bitcha med mig hela dagen imon!
Inatt somnar jag förhoppningsvis till ljuv musik av david gray...