du kommer alltid vara närvarande hos mig!

jag kan lixom inte riktigt vara ledsen. Var det i måndags, chocken var fruktansvärd och fick mig att känna mer eller mindre panikslagen och tänkte att det inte var sant. Därefter insåg jag, eller var tvungen till att göra det när vi tog farväl.

Nu är det precis som jag inte kan vara ledsen för att jag tror inte på det, allt gick för snabbt och jag fattar inte vad som har hänt. Kommer ta ett bra tag innan jag fattar, tror fortfarande att jag ska åka o hälsa på och fika.

Det som gör mest ont är att hon var ensam, eller att ingen familj var med henne. Det gick snabbt så hon hade inte ont men det är en klen tröst. Den största trösten är att fast jag egentligen inte tror på det så vet jag att hon har hittat morfar nu!

KÄRLEK!